Hallå

Vi är åter tillbaka i vardagskarusellen efter sportlov och ledighet. Får väl säga att vi har haft en bra vecka ändå.  Började med frisörbesök, Rasse var i behov av saxen   sen hade vi lovat att han skulle få sova över hos en simkompis. De har babblat om det länge så... när det äntligen blev lov, så passade det bra. Jag jobbade i början av veckan men det gick ingen nöd på sonen. Han har simtränat och varit 2 svängar i slalombacken, både i Näsåker och på Hallsta.

När jag blev ledig, var det äntligen dax för en tripp till Christoffer och Jenny såklart. Har längtat efter att få träffa dem   . Det var ingen planerad nöjesresa, utan en "hjälp med köksrenoveringsresa" så covidsäkert som vi kan. Reste med bil ner, hjälpt våra ungdomar med köket i 2 dagar, ätit gott hos dem, sen direkt till hotellet sent på kvällen för att sova. Känns lite snopet att åka ner till Stockholm och inte "göra nått skoj" eller ens gå i affärer men men.... det är som det är. Huvudsaken var kökshjälp, med bonus att vi fick träffas lite. 

Det är ju lyxigt bara att bo på hotell, och äta gofrukost, inte direkt "folkigt" heller   .

 Inte helt sant när jag skrev att vi inte var på några affärer. Mogge och Chrisse var tvungen att åka till Barkaby ( några minuter från där han bor) och köpa en ny borr till borrmaskinen, då smet jag och Rasmus in på elgiganten under tiden, så han fick köpa sig ett spel, dessutom var vi in på en gigantisk godisaffär där. 

Vågar inte tala om vad den godispåsen kostade..... det var den dyraste godispåse jag köpt iaf, ha ha ha men den räckte hela helgen för 5 pers   .

Snillen planerar och spekulerar   

Det är mycket på G nu för våra ungdomar. Både Chrisse och Jenny är inne på slutspurten av sina studier. Chrisse skriver uppsats för fullt. Jag vet hur kämpigt det är " been there, done that".

Jenny är ute på fältstudier, och det vet jag också, man har tusen uppgifter som skall lämnas in pararellt med 100% praktik..... "been there, done that". 

Köket skall fixas inför ev flytt i sommar. Allt beror på vart Jenny kommer att börja jobba helt enkelt. Studielivet är snart slut och det "verkliga vuxenlivet" tar vid. Låter som de tycker det ska bli skönt iaf. 

Vi har inte bara tokjobbat i köket. På kvällarna har vi ätit god Indisk mat, umgåtts, pratat, tittat på mello, mycket tok och skratt som alltid, när Chrisse är med. Vi hade en mysig helg.

Söndag vart en resdag hem och förberedelser för skola och jobb. 

Det slog mig för ett tag sen, att vi nu har vårdat covid pat. i ett år ! Vem kunde ana då, hur det skulle utveckla sig.... kan nog säga att det blev ett år jag aldrig trodde skulle få uppleva i hela mitt yrkesliv. 

Kom så väl ihåg att jag och min kollega såg skräcksituationen på intensivvårdsavd. i Italien, på nyheterna en natt i personalrummet. Overkligt. 

Han sa till mig: Lugn du.... passa på och njut och kom ihåg denna natt, hur bra, trevligt och mysigt vi har, snart är det våran tur. 

Vi skrattade allihopa och jag sa faktiskt att: Ja... jag ska specifikt komma ihåg denna natt... och det har jag gjort. Vem kunde ana, att vi skulle stå där snabbare än vi trodde, bara några veckor efter faktiskt. Vi brukar påminna varann nån gång ibland när vi träffas på jobbet att, kommer du ihåg..... 

Första tiden var total kaos och förvirring. Nya direktiv hela tiden. Alla patienter ska till Sundsvall. Jahapp.... t.o.m jag (en simpel ivasyrra från golvet) förstod att det kommer inte att funka. Mycket riktigt, plödsligt stod vi där min kollega och jag en natt kl 05.00 på morgonen och tog emot min första covid patient. S-vall nekade, vi fick ta hand om honom själv. Blir vi förvånad.... nä inte direkt. 

Jag kan bara prata från mina egna känslor, tankar, upplevelser och minnen (det ska ni läsare ha i åtanke om ni har andra åsikter och erfarenheter). Det jag kom ihåg av den natten/morgonen var att jag skiträdd som alla andra, nervös och kände mig totalt övergiven. Patienten vart "dumpad" där framför mig. Det var bara att fixa situationen så gott jag kunde. I det läget visste vi att vi bara hade skyddsutrustning för 2 dygn framåt, inte klokt.... men så var det.

Den patienten hade det kämpigt med andningen, inte så att han behövde respirator men annan andningshjälp och som ni förstår när man inte får i sig tillräckligt med luft, kommer panik. 

Jag tar prover på morgonen och står lutad över patienten, samtidigt sliter han av sig masken och tokhostar rätt ut över mig. Ja... jag är inte den som har ångest direkt men.... den morgonen tror jag att jag fick uppleva en gnutta hur dödsångest känns. Jag vart skitskraj och tänkte att: Jaha, nu är det kört. Har inte jag blivit smittad nu, så vet inte jag alltså.... Vet inte hur länge jag skrubbade mig i duschen på morgonen innan jag skulle åka hem. Ingen bra känsla om jag säger så. 

Den morgonen fick jag också min första erfarenhet hur jäkla jobbigt det är att behöva glasögon under visir och munskydd, allt immade ju igen. Utan, såg jag inte att finlira och knappra på pumparna, så jag var tvungen att snegla från sidan för att ställa in läkemedelspumpar.... ha ha ha, inte klokt. 

Efter det började en akut kampanj att ragga munskydd från allmänheten. Det finns ingen skyddsutrustning att tillgå i hela landet typ. Något man får hoppas att Svergie tar med sig när denna pandemi är över, att man måste ha lager inför katastrofsituationer, inte försöka skaffa mitt under en katastrof !!! 

Sollefteå s innvånare ställde upp, helt fantastiskt   Det strömmade in skyddsutrustning från alla håll. Företag stora som små skänkte och ville hjälpa oss. Blir varm i hjärtat när jag tänker på det, så fantastiskt fint. 

Ganska snabbt insåg vi att, vi måste ta hand om våra egna patienter. Det politikerna bestämmer och hur det ser ut i verkligheten, är ibland ljusår i från varandra. Inom loppet av nån vecka el 2 hade Sollefteå sjukhus mobliserat för en separat covidavd. separat covidIva, stoppat operationer, byggt om operation för sluss in/ut till salarna. våran Ivadoktor såg till att köpta in riktiga skyddsmasker m.m till oss. Det gick otroligt snabbt, hela sjukhuset ställde upp, hur det gick till har jag ingen insyn i, men imponerande, av några eldsjälar i spetsen. 

Helt plödsligt när jag kom till jobbet en kväll...... - du ska in på operation! Jahapp.

Det var en overklig tid då på nått sätt. Tror att vi var i det närmaste så likt en krigssituation som det går att komma. 

Har sagt det förr, men det är verkligen så, att jag har aldrig skött så sjuka människor i hela mitt liv. Innan denna pandemi hade jag bara skött patienter i bukläge kanske 1-2 gånger. Det är som sista utvägen när  respiratorn kör på max i princip och det ändå inte är tillräckligt. 

Inget stämde om hur man ska hjälpa en patient i resprator enligt skolboken. De tedde sig annorlunda och vi fick lära om helt enkelt, samtidigt kom ständigt nya rapporter om vilken behandling som funkat på andra ställen från hela Svergie och världen. Alla var ju i ett läge där vi inte visste hur man skulle behandla dem. Vi lärde oss nytt hela tiden. 

Jag kände mig ensam och övergiven många gånger där inne på nätterna, jag hade naturligtvis alltid en uska vid min sida men så utlämnad och sårbart. Det tar lång tid att få "backup" där inne nattetid, om något händer. 

Vet att jag tittade ut ibland genom fönstren från operationssalen. Det var vår ute, många gånger en fanstastik himmel och utsikt över stan, älven, niporna och Remsle. Tvivlade på mig själv, min jobbsituation, blandat med trötthet, kommer vi få jobba dygnet runt, får vi semester i sommar, tveksamt just då. Tänkte på min familj, ser hur stan börjar vakna, människor sitter i sina bilar på väg till jobbet som om allt är som vanligt. De skulle bara veta vad jag gjort medans de har legat hemma och sovit. Tyckte synd om mig själv ibland, eftersom ingen annan gör det, ha ha. 

I nästa stund fick jag hejda mig själv.... nä ryck upp dig Annso. Vem skulle vilja byta plats med dig just nu - ingen. Nä just det. Fy f....n vad du är bra, som har fixat det   . 

Jag var otroligt trött efter mina arbetspass, detta dammsugarbrus i öronen, av och på med skyddsutrustning. Eftersom jag jobbar heltid och natt, blev det många timmar under våren. Om jag inte minns fel var jag inne på covidsal alla mina arbetspass utom 2, då fick jag vara "inne på vanliga Iva", vila huvudet. 

Många gånger orkade jag inte ens klä av mig när jag kom hem från nattskift, jag bara stöp i säng med kläder på ovanpå täcket och vaknade typ i samma ställning som jag somnade i. 

Jag har en väldigt snäll och förstående make. När allt detta började, klargjorde han att jag skulle få flytta ut i garaget med en tältsäng (skämtosides). 

Vad han inte vet, å andra sidan (för att kontra) är att jag har burit på en hemlighet sen i mars. Varför jag aldrig sagt nått, kan jag inte svara på egentligen men... så här i efterhand är det lite komiskt tycker jag själv.

Från Mars (när covidvården startade) fick vi använda våra egna strumpor och skor med skyddsutrustningen. Det gillade (många med mig) inte. Ville ju inte bära med nån smitta hem på kläderna. Vilket innebar att jag började använda Mogges fula strumpor på jobbet, ville ju inte använda mina egna för dom är mycket finare   . Efter varje arbetspass slängde jag dom i soporna på sjukhuset. Detta pågick hela våren fram till midsommar, då gick jag på semester. Det är ganska lång tid, jag har inte räknat ut hur många nattpass jag gjorde under den tiden men det skulle vara ganska intressant. Efter semestern fick vi faktiskt arbetskor och "covidstrumpor", fler än jag var nog missnöjd med detta skulle jag tro. När hösten kom, var Mogge ganska arg och irriterad en dag, för

 Vart F.....n hade alla hans strumpor tagit vägen   ..... Ops.... 

Det är ju märkligt hur allting bara kan försvinna!

- Ja... det är det.... jag vet inte.....

Har aldrig berättat, det var jag...... och att dom har tjänstgjort i covidvården, ha ha ha

Under hösten fyller han år, det är farsdag och det blir tillsist jul. Gissa om min make har fått strumpor i paket, dessutom sålde vår son för Newbody innan jul........ det beställdes..... strumpor . Hans strumplåda har sakta fyllts på igen. Så.. till min kära make.... du behöver inte vara arg, dom var så gamla och fula ändå och det har varit till välgörande ändamål. Livet som gift med en ivasyrra, puss   . 

Under hösten fick vi en lugn period, vilket var skönt. Tror vi alla behövde återhämtning och jag passade på att bli gallsjuk, nice. Inte helt oväntat small det till igen och "andra vågen" var ett faktum, kanske ännu intensivare än första vågen. Under hösten byggdes det också om på "vanliga Iva" med sluss in och sluss ut till våra vanliga respiratorplatser och en del av uppvaket byggdes om för att i kris kunna ta emot fler. Även då var det nya direktiv, varje gång man kom på jobbet. Alla covid ska till S-vall, igen. Det är för dyrt för regionen att vårda på flera ställen.

-Jahapp ok. 

- Nähä, det gick inte...... men suprise.....

Alla kämpade hårt, tog extra pass dag som natt, ledigheter drogs in för att få ihop det. Visste i förväg att denna jul/nyår var helt körd. Det är tur att jag har en bra karl här hemma, han har aldrig klagat. Min yngste son däremot, har tyckt det är jobbigt att mamma alltid ska iväg och jobba. Han har frågat mycket om corona och varit rädd om mig, tror jag. Han har sagt så många roliga saker som jag skrattat åt och fina saker som värmer i hjärtat   . B.l.a frågade han mig vad vi gör på natten om det är lugnt ?

- Ja... då dricker vi kaffe och tittar på tv.

- VA !!! Är ni inte klok !!! Ni måste ju hjälpa till och forska om corona då !!!

- Va... ska vi forska ??

- Ja självklart. Det var ju förskräckligt att vi drack kaffe, en besvikelse. 

Det har jag berättat för mina nattkollegor   .

Mina fina jobbarkompisar, alltid ett leende på läpparna trots allt   . Har vi inte varit sammansvetsade innan så har vi blivit det under detta år, tillsammans med narkosen och ambulansen som hjälpt oss med spec. sjuksköterskor under pandemin. Det har varit fantastiskt roligt att jobba på det viset. Vi har fått slagits samman, lärt oss av varandras specialiteter. 

Så kom julen.... och smittan var ett faktum. Inom loppet av några dagar var nästan hela personalstyrkan sjuk. Har inte exakt siffra men över 40 stycken iaf. Vi förstod att det skulle slå ner som en bomb och det gjorde det. Utan att gå in på detaljer om orsaken, så kan jag säga att det är såklart smittspårat och vi visste smittkällan. För att försvara "vår covidvård" så kan jag säga att det inte var ifrån "covidIva". Bättre skyddad än vad vi är där, går inte.

Julen blev som den blev, sjuk liksom min familj.

Tiden efter jul fram till nu, har flytit på med toppar och dalar. Åter igen ska Svall ta covid patienterna.

- Ja..... jag orkar inte kommentera det. Det blir säkert bra om/när tredje vågen kommer..... Eller not.

Sammanfattningsvis kan man nog säga, att det blev ett år som vi aldrig kommer att glömma. Det har varit "hela havet stormar", kaos situationer, sorgliga situationer, frustrerande situationer, spännande, lärorikt, roliga, hopplösa situationer, otroligt jobbigt.... jag är stolt över vad vi gjort   . 

Med det sagt.... avslutar jag med mina sista bilder. Järngänget firar och avtackar vår nattkollega. Du är en "fri herre" nu..... njut av pensionärslivet. 

Kram fr Annso

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå Hallå Tänkte jag skulle skriva några rader, även om jag inte har så mycket att bjuda på sen sist. Avslutade med att jag skulle börja jobba igen och det är väl i stort sett det jag gjort, inkl. jobbhelg.  Det har ju varit fantastiskt väder u...

Hallå Ännu en vecka till handlingarna... Det är måndag morgon, klev upp i ottan med sonen som åkt iväg till skolan, duschat, fikat, matat katter, satt igång en tvättmaskin, ja det är väl vad jag hunnit gjort på morgonkvisten. Ska ta mig i kragen oc...

Halloj Vilka fina dagar vi haft, de kan jag leva på ett tag framöver   . Har väl inte så mycket att säga om veckan egentligen, inga bilder har det blivit heller förutom i helgen då. Jag grejade på hemma i början av veckan, jobbat mitt i och haft le...

God dag eller god em. är det rättare sagt. Har vaknat till en grå och regning em. efter 5 jobbnätter, borde väl känna mig trött och seg på "vakaavdagen" men det gör jag inte, känner mig ovanligt pigg faktiskt.... mycket ovanligt, nästan så att man ...

Halloj Det var ett tag sen det blev skrivet här, men ibland kommer "livet" i mellan, med både det ena och andra. Ska försöka göra en en "3 veckors sammandrag", vi får se hur det går....   Veckan innan påsk, har jag väl inte så mycket att orda...